måndag 26 juni 2017

Bokrecension: " Den sista strandgasten", av: Lena Arro/ Recension av: Marika Frykholm

Jag läste barnbok spökhistorien: " Den sista strandgasten", av författarinnan:  Lena Arro och jag tyckte den var en verkligt riktigt bra spökhistoria.

" Den sista strandgasten" av författarinnan: Lena Arro är verkligen gastkramande i ordets bästa bemärkelse
Boken handlar om de två flickorna: Marie och Mirja som är bästisar.

Mirja är verkligen tokig i allt som har med spöken och spökhistorier att göra medan hennes bästa kompis, Marie, ( som är den som berättar historien i jag- form) ställer sig tveksam och mera undrande till alla spöken och spökhistorier hon tack vare sin kompis Mirja får vara med om.

De båda flickorna Marie och Mirja kommer till en stuga vid havet. Där ser de spår i stranden som liknar skelettfotspår. De får höra att de troligtvis är gjorda av en strandgast.

En strandgast sägs vara spöket av en människa som dött och spolats upp ur havet på stranden utan att få bli begravd på en kyrkogård. Strandgastens högsta önskan, ( vilket står att läsa längst bak i slutordet av författarinnan Lena Arro i boken) är att få komma till kyrkogården. En strandgast försöker därför ofta få skjuts av någon levande människa till kyrkogården. Man kan känna igen närvaron av en strandgast på att han luktar rutten fisk.

I huset vid havet som Marie kommer till tillsammans med Mirja och först hennes mamma Monika och sedan med hennes bror och pappa spökar det. Mirja och hennes mamma är övertygade om att det är Edvard Sote som spökar. Han ska ha varit en sällsynt grym och skoningslös fyrvaktare som inte hindrade fartygen från att sjunka och låta sjömännen dö och därefter tog hand om deras dyrbara last. Det sägs att han gömde lasten från fartygen i ett hemligt rum i huset som Mirjas mamma Monika och pappa Anders har hyrt för semestern. Steg hörs i trappan då Monika, Mirja och Marie först bor ensamma ett tag i huset. Och gungstolen gungar av sig själv.

Jag tyckte att barnboken och spökhistorien, " Den sista strandgasten" av Lena Arro är en mycket bra spökhistoria full av spänning och mystik och äventyr och ruggiga spökhistorier. Jag vill varmt rekommendera alla att läsa denna spännande spökhistoria!

måndag 19 juni 2017

Teaterrecension: " " A Midsummar Night`s Dream", av: William Shakespeare regisserad av: Neil Rutherford med parkteatern i: Åkeshofs slottspark i Stockholm/ Recension av: Marika frykholm

Jag var och såg: " A Midsummar Night`s Dream"= " En Midsommarnattsdröm", av: William Shakespeare i regi av: Neil Rutherford med Stocholms parkteater i Åkeshofs slottsträdgård måndagen 170619 och jag tyckte att det verkligen var en jättehärlig föreställning framförd av väldigt bra skådespelare.

Neil Rutherfords: " A Midsummer Night`s Dream"= En Midsommarnatsdröm", av William Shakespeare är här med Stockholms parkteater framförd som en hippieföreställning. Oberon, Titania och alla Titanias älvor samt även Puck spelar i hippiekläder och spelar typisk musik från den tiden bland annat The Beatles: " All you need is love" på ett mycket charmigt och trevligt sätt.

Tack vare dessa hippie iförda kostymer älvor, Oberon och Titania och Puck så blir det hela mycket fantasifullt och helt klart som man föreställer sig att " A Midsummernight`s Dream"= En midsommarnattsdröm ska framföras. Det vackra sommarvädret som jag hade turen att få vara med om under denna föreställning bidrog självklart till att höja stämningen på föreställningen och även publiken rycktes med och applåderade i takt till The Beatles: " All you need is love" både i början och i slutet av föreställningen.

Handlingen i " A Midsummer Night`s Dream" är som vanligt då det gäller William Shakespeare oändligt komplicerad men tämigen kortfattat kan man uttrycka det så här: Hermias far vill gifta bort den vackra Hermia med en man hon inte vill ha för Hermia älskar Lysander. Men Hermias gamla lekkamrat Helena älskar den mannen som Hermia ratar.

Samtidigt lider älvakonungen Oberon av svartsjukans alla kval då hans älvadrottning Titania har tagit till sig en mänsklig indisk pojke i sin krets av älvor. För att hämnas så ber Oberon Puck om hjälp att ordna en trolldryck som ska göra så att Titania blir förälskad i den första varelse som hon ser då hon vaknar. Denna varelse blir skådespelaren Bottom som blivit förvandlad till en åsna.

Inte blir det bättre av att fel man på grund av Pucks trolldryck blir kär i Helena, det vill säga Lysander. Och helt plötsligt på grund av Pucks trolldryck så blir även Helenas utvalde förälskad i henne men Helena tror bara att han driver med henne.

Det hela är så förvirrat och invecklat som det bara kan man bli men naturligtvis får det hela ett slut som jag tror borde tilltala publiken.

Jag vill varmt rekommendera alla att skynda sig på att gå och se Neil Rutherfords uppsättning av William Shakespeare`s: " A Midsummer Nights Dream" så länge som den framförs av Stockholms parkteater men om jag förstod det rätt av en av skådespelarna så går den tråkigt nog bara den här veckan ut! Men gå in på Stockholms parkteaters hemsida på internet så hittar ni all information som ni behöver där!


Teaterrecension: " Det blåser på Månen"/ Dramaten i Stockholm söndagen 170618/ Recension av: Marika Frykholm

Jag såg:  " Det blåser på Månen" som är baserad på en engelsk barnbok av en engelsk författare på Dramaten i Stockholm söndagen 170618 och jag tyckte den var alldeles fantastiskt välgjord och välspelad med fantastiska skådespelare och en helt underbar scenografi av: Magdalena Åberg.

" Det blåser på Månen" handlar om två flickor som heter Dina och Dorinda. Deras far ska precis åka till Bombardiet som regeras av den elaka Hula Hu Blod. I Bombardiet är det krig. Dinas och Dorindas far ska åka dit för att hjälpa till.

Innan Dinas och Dorindas far åker till Bombardiet så berättar han för Dina och Dorinda att, " när det blåser en vind på Månen då blir alla barn elaka" så därför ber han Dina och Dorinda att tänka särskilt mycket på att att vara extra snälla under hans frånvaro.

Men som en av flickorna säger: " Det är inte alltid så lätt att veta när man är snäll eller stygg, ibland är det lättare att göra stygga saker som man intalar sig är snälla".

Det jag framförallt tyckte var fullkomligt enastående fantastiskt bra med föreställningen: " Det blåser på Månen" på Dramaten i Stockholm förutom de underbara skådespelarnas insats var den alldeles otroligt fantasirika och helt suveränt gjorda scenografin.

I början av föreställningen så tittar Dina och Dorinda ut från två luckor ovanför scenen. Och det är först då de varit stygga och ätit så mycket att de svullnat upp och blivit ballonger och svävar ovanför scenen som man ser dom som helhetsfigurer. Men det är bara underdelen som är ritad som en ballong. Ovandelen med ansiktet och halsen är deras egna.

Minst lika häftigt är det när Dina och Dorinda tillsammans med den snälla guldpuman och den vänlige Silverfalken tillsammans med familjens vän som är från Bomardiet tillsammans ska åka båt till Bombardiet för att befria Dinas och Dorindas far som blivit tillfångatagen av den elake tyrannen Hula Hu Blod. Själva båten är tecknad men skådespelarna ser ut som att de verkligen åkte i båten.

Jag vill därför rekommendera alla att passa på att gå och se:" Det blåser på Månen" på Dramaten i Stockholm så länge den går där!

onsdag 14 juni 2017

Bokrecension: "Änglamakerskans hus", av: Lena Arrro/ Recension av: Marika Frykholm

Jag läste en barnbiok som är en riktigt ruskig spökhistoria som heter: " Änglamakerskans hus" av författarinnan: Lena Arro.

" Änglamakerskans hus", av Lena Arro handlar om två flickor som är heter Mirja och Marie. Mirja tror stenhårt på spöken och har varit med om att driva bort spöken från platser där det spökar förr och hennes kompis Marie är inte riktigt lika förtjust i att träffa på spöken när som helst men hjälper ändå gärna Mirja i hennes spökjagande.

Den här gången är det Mirjas och Maries nya klasskompis Viktor som behöver hjälp. Han och hans familj står i begrepp att flytta in i ett hus. Men det verkar som att det spökar där för det hörs spädbarnsgråt och en vålnad kommer fram ur väggen.

Problemet är bara att Viktors föräldrar vägrar att tro på spöken. Det förnekar bestämt det de ser och upplever i sitt blivande hus. Viktor ber därför Mirja och Marie efter en diskussion i klassen om spöken finns eller ej om hjälp. Han hoppas att de ska kunna hjälpa honom att driva bort spökena från hans och hans familjs blivande hus.

Men det visar sig inte vara så lätt. Det sägs nämligen att en dam som hette Fru Frid som ska ha varit en såkallad " änglamakerska" har bott i det huset. Mirja och Marie undrar om spädbarnsgråten som kan höras är gråten av de barnen som änglamakerskan mördade? Förr i tiden blev många ogifta mödrar tvingade att lämna sina barn till änglamakerskor. De hoppades att änglamakerskan skulle ta hand om barnen men i själva verket så mördade änglamakerskan barnen eller lät dom långsamt tyna bort för att dom blev undernärda som det berättas i slutet av boken, " Änglamakerskans hus", av författarinnan Lena Asrro.

Vill man läsa en riktigt ruskig läskig och samtidigt väldigt spännande spökhistoria tycker jag absolut att man ska läsa barnboken, " Änglamakerskans hus" av författairnnan Lena Arro. Den är enligt min åsikt en perfekt bra spökhistoria. Samtidigt som man faktiskt lär sig en del historia då man läser den.

Jag vill därför varmt rekommendera alla att läsa denna bok!